Sagan om "Brynulf Bob-Floyd"

Våren var lite turbulent då vi upplevde/fick/var med om en så kallad missed abortion (MA) i mars. Det betyder att man har ett missfall som kroppen inte förstått ännu. Fostret är dött men det tar ett par veckor innan kroppen stöter ut fostret och man kan få medicin för att snabba på processen. Vi fick reda på detta då vi var på ultraljud i vad som skulle vara fostrets vecka 12. Jag fick medicin och det tog cirka 10 veckor innan allt var som det skulle med kroppen igen.  Att få missfall så pass tidigt är väldigt vanligt och 1 av 5 graviditeter slutar på så sätt. Oftast hinner man bara inte märka det.

I juli när vi var på Kreta så kom inte mensen som den skulle. Tog ett grav. test som var negativt och tänkte att detta säkert beror på att kroppen och hormonerna ännu var lite i olag. När mensen inte kommit några veckor senare tog jag ännu ett gravtest som denna gången visade ett svagt plus. Blev såklart jätteglada och fick ringa till rådgivning och boka ultraljud igen. Jag kunde inte riktigt hålla mig till vecka 12 denna gång (då man får gå kommunalt här i Finland) så jag bokade ett privat ultraljud tidigare men den doktorn sa att det nog är ännu ett missfall och att han skulle skriva remiss till gynekologen för att fixa det. Fick tid 2 veckor senare till Jorv sjukhus. Pratade med chefen om att jag nog blir hemma resten av den veckan då man får rejäla magsmärtor och blöder mycket av medicinen. Fick komma in i ett stort rum där en läkare och en sköterska finns. Innan man får medicinen ska 2 läkare ha konstaterat ett missfall och en sköterska gå igenom proceduren. Allt för att göra det så säkert för foster och mamma då det är starka preparat man använder. (samma som vid en abort).
 La mig på britsen och håller ögonen på sköterskan som pular med en massa papper när läkaren trycker på en knapp och ett dunkande hörs. Jag funderar varför hon låter mig höra min egen puls men sen vänder hon monitorn och säger att det finns hjärtljud på fostret. Hon visar en liten liten grej med ett pickande hjärta. Sköterskan säger att man tydligt ser ett foster i storlek v.7 och läkaren kommenterar bara att fostersäcken ser lite bucklig ut men annars syns hjärtat tydligt och pulsen är stark och bra. Eftersom det var en önskad graviditet och mensen samt grav. testerna inte riktigt stämde så fick jag en tid två veckor senare. Läkaren sa att vi inte kan ropa hej ännu utan vi ska se om två veckor.

Jag går alltså därifrån med ett levande foster i magen istället för abortmedicin. Ringer chefen och berättar chockat  att jag nog kommer nästa morgon som vanligt… Helt galen känsla. Kristians kommentar var ”så det där som var nått, som dom sen inte trodde var nått, är nu nått”…

Två veckor senare kommer en supernervös jag till samma gynekologiska avdelning för att kolla om fostret överlevt dessa två veckor eller om det blev ett missfall ändå. Läkaren är en jättego äldre dam som återigen har en sköterska med sig.  Det går inte många sekunder innan läkaren visar mig en glad, aktiv liten räka. Lagom stor för sina 9 veckor och med sprattlande lemmar.

Den absurda känslan av att se det där lilla knyttet efter allt som har händ. Gick därifrån med en bild att visa pappan och med ett stort leende på  läpparna. WOW liksom…
Efter det var det bara att ringa rådgivingen igen då jag avbokade alla tider när jag fick höra att det var missfall av första läkaren. Fick även boka en tid för ultraljudsundersökningen som görs i vecka 12-13. Dp kollar man även tecken på downs syndrom. Man säger att missfallsrisken minskar till 2-3% efter vecka 12. 
Kristian följde med denna gång för att få se ett förhoppningsvis levande knytte. 
Denna gång sov liten så jag fick hosta och väcka honom. Konstig känsla när man gör vaginalt ultraljud och sen hostar och ser det på skärmen… Att se hjärtat pumpa är så otroligt häftigt.
Efter det här har tiden rullat på. Knyttet växer och knakar, jag mår till och från dåligt.  Knyttet är just nu dem 18 december  22 veckor gammal och förra veckan vägde han hela 396 gram.  
Han rör på munnen, dricker vätska, har fungerande njurar och urinblåsa och kan t.ex. suga på tummen. Han sover sällan, stör sin mamma ganska ofta och blir totalt lugn av sin pappas hand utanpå magen.  Han kan nu höra och märka skillnad på min röst och andras. Han visade glatt upp alla sina behag på ultraljudet så ingen kan missa att han är en pojke.  Om bar 2 veckor kommer han ha en chans att överleva utanför livmodern och lungorna kommer kunna andas luft. Hur jäkla häftigt är inte det? 
Han är beräknad att födas den 24 mars. 
Och nej, stackarn ska inte heta Brynulf eller Bob-Floyd…

Annonser

One thought on “Sagan om "Brynulf Bob-Floyd"

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s